Igår kom nya husse på besök! Randy mötte i dörren och var till och med framme och nosade innan han plötsligt insåg att han varit ALLDELES för tillmötesgående, och pilade in under matbordet och la sig på en stol. Men nya husse hade mycket stort tålamod med Randys skepsis och satte sig helt enkelt en bit ifrån och bara lät Randy titta på honom i lugn och ro. Mycket bra! Allteftersom smälte Randys osäkerhet undan, och till slut kunde han ju inte hålla nyfikenheten stången längre utan var tvungen att morska upp sig och knata fram till nya husse och säga hej. Det gjorde han tre gånger under kvällen, och sista gången lät han sig till och med klappas lite på huvudet!

Nya husse hade också med sig en sjysst kamera och passade på att ta några bilder på bänglet. De blev jättefina, även om Randy tryckte ihop sig lite och såg allmänt skeptisk ut:

Alltså jag fullkomligt älskar sista bilden, kallad "Flängkatten"! =D Hur kan man över huvud taget lyckas se ut så där?? Kvällen kändes hur som helst väldigt lyckad, Randy är numera mer nyfiken på än rädd för sin blivande husse. Det kommer att bli toppen det här!

Huh?

Jo Randy, det är sant. De vill ha dig fastän (eller kanske just för att?) du ser ut sådär ibland. ;)

Det finns människor som inte låter sig avskräckas av en fräsig fasad, som förstår att det är rädsla som går över, som vet att bakom det morrande skalet så finns det en underbar liten kattsjäl som bara vill bli älskad. Människor som ser en utmaning i att vinna en skygg katts förtroende, som inte bara ser till det första intrycket utan drivs av att komma närmare inpå och lära känna, som förstår att saker kan ta tid och låter dem göra det. Eftersom det finns så underbara människor så har dessa rädda små katter ändå en chans. Och eftersom Randy hade den otroliga turen att träffa två av dessa människor igår, har han idag blivit bokad - med fräs och tassvift och allt. Jag kan inte med ord uttrycka hur glad jag är för hans skull! Dock är det ett tag kvar till flytt, återbesök ska göras och så vidare. Så Randy fortsätter att dela med sig av sin vardag här på bloggen ett tag till. =)

Får vara rädd. Blev sedd ändå.

Idag kom Fannys (Brandys jourhems) snälla föräldrar på besök, de ville OCKSÅ bekanta sig med Randy! Så jag och Johan och Fanny med pojkvän och så Fannymamman och Fannypappan samlades alla för en Randystund här på söndagseftermiddagen. Vi hade ju verkligen hoppats på att Randy skulle visa upp sig från sin allra bästa sida, men antagligen tyckte han nog att vi var lite för många läskiga människor på samma gång för han bara gömde sig överallt och vägrade att visa upp nån sida alls, trots att Fannyföräldrarna pratade med snälla röster och viftade med penseln.

Fannys mamma lockar och penslar.

Fannys pappa blev istället överfallen av gos-Yxel som tyckte att Randy fick alldeles för mycket uppmärksamhet.

Men Randy ville alltså helt enkelt inte alls vara med idag. Jättetråkigt, särskilt med tanke på att han tio minuter efter det att besökarna hade avlägsnat sig kom hoppande fram och var glad igen. Det där med införsäljning är alltså inte Randys starka sida, så dumt så dumt att han inte vågar visa hur underbar han kan vara. Vi får öva mer.

Försöker oskadliggöra Fannys mamma med sina laserögon?

Alla var där.

Tänk vad en snabb promenad över tangentbordet kan resultera i. =)

Jobbar med data. (Bilden är dock från ett tidigare tillfälle)

Edit: Hahaha det här är ju jättekul!

Igår lyfte jag upp Randy - i den där läskiga stående positionen kilometer från golvet ni vet - för att sedan leta rätt på en stol och sätta mig ner med honom i knät. Och då stannade han kvar i knät och gosade in sig, fastän allt började med läskig flygtur!  =) För mig räknas de där små, som för många kanske kan verka helt obetydliga, framstegen som det bästa beviset på att det fortsätter att utveckla sig åt rätt håll för Randys framtida karriär som sällskapskatt.

Gjorde inget att man fick flyga lite först.

Sen MÅSTE jag ju bara visa bänglet i sitt esse, kolla in hur alla tassarna liksom är på helt fel ställen när han sitter i den där ställningen. Är man inte på gott humör innan så blir man ju det när man får syn på honom såndär. =)

Lotusställning tolkad av katt.

Igår kväll när vi satt i soffan och åt födelsedagsglass och förstrött betraktade Randy som var på väg upp till oss slog det mig att han inte hoppade. Han klättrade. Visserligen på ett jättesmidigt sätt, men det var ändå baktassar i soffväggen hela vägen upp. Och lite senare när jag höll på och stökade runt i badrummet för natten så hade Yxel hoppat upp och lagt sig på tvättbänken (kanske en meter upp) och Randy satt nedanför och tittade trånande upp. Men han hoppade inte efter, Yxel fick ligga ifred. Och då började vi fundera. Har vi någon gång verkligen sett Randy hoppa upp någonstans förut?

Randy är ju överallt mest hela tiden, så det var svårt att dra sig till minnes exakta händelser. I klösträdet är han jättesnabb, men det är klättring. Och när det rör sig om lägre saker som sängen så tänker man inte på det för han har en så snabb klättringsteknik. Matsalsstolarna har en pinne att sätta en baktass på halvvägs upp och sovrumsfönstret har elementet. Och i Johans garderob hade jag tydligt för mig att jag har sett honom klättra upp på trådbackarna. Vad vi VET är att Yxel har börjat ligga på pianot, alltså på själva locket för tangenterna. Och Randy hänger ju som bekant Yxel i hälarna hela tiden, men vi kunde inte dra oss till minnes att vi sett honom en enda gång på pianot. Och i likhet med pianot har tvättbänken inte heller något att ta spjärn mot eller klättra på. Kan det verkligen vara så? Är vår lilla kille hopplös?

Randy är i sanning rätt bängligt byggd. Frambenen är lite hjulbenta och bakbenen desto mer kobenta, något som ger honom en alldeles bedårande framtoning. Vi har aldrig tänkt tanken att det skulle röra sig om något annat än en rent kosmetisk grej, men nu började vi fundera om det kan vara så att de kobenta bakbenen faktiskt inte lämpar sig för höjdhopp.

Hjubent fram och kobent bak, men minst lika söt för det!

Nåväl, ju mer vi tänkte och resonerade desto säkrare blev vi på Randy nog faktiskt inte hoppar. Och när jag lade huvudet på kudden hade vi redan planerat hur vi skulle bygga en "oklätterbar" platå till Yxel där han får vara i fred när han vill. Vi kände oss mycket nöjda och Johan somnade medan jag låg vaken och tänkte lite till. Och DÅ slog det mig.

Där föll våra teorier.