Igår kväll när vi satt i soffan och åt födelsedagsglass och förstrött betraktade Randy som var på väg upp till oss slog det mig att han inte hoppade. Han klättrade. Visserligen på ett jättesmidigt sätt, men det var ändå baktassar i soffväggen hela vägen upp. Och lite senare när jag höll på och stökade runt i badrummet för natten så hade Yxel hoppat upp och lagt sig på tvättbänken (kanske en meter upp) och Randy satt nedanför och tittade trånande upp. Men han hoppade inte efter, Yxel fick ligga ifred. Och då började vi fundera. Har vi någon gång verkligen sett Randy hoppa upp någonstans förut?

Randy är ju överallt mest hela tiden, så det var svårt att dra sig till minnes exakta händelser. I klösträdet är han jättesnabb, men det är klättring. Och när det rör sig om lägre saker som sängen så tänker man inte på det för han har en så snabb klättringsteknik. Matsalsstolarna har en pinne att sätta en baktass på halvvägs upp och sovrumsfönstret har elementet. Och i Johans garderob hade jag tydligt för mig att jag har sett honom klättra upp på trådbackarna. Vad vi VET är att Yxel har börjat ligga på pianot, alltså på själva locket för tangenterna. Och Randy hänger ju som bekant Yxel i hälarna hela tiden, men vi kunde inte dra oss till minnes att vi sett honom en enda gång på pianot. Och i likhet med pianot har tvättbänken inte heller något att ta spjärn mot eller klättra på. Kan det verkligen vara så? Är vår lilla kille hopplös?

Randy är i sanning rätt bängligt byggd. Frambenen är lite hjulbenta och bakbenen desto mer kobenta, något som ger honom en alldeles bedårande framtoning. Vi har aldrig tänkt tanken att det skulle röra sig om något annat än en rent kosmetisk grej, men nu började vi fundera om det kan vara så att de kobenta bakbenen faktiskt inte lämpar sig för höjdhopp.

Hjubent fram och kobent bak, men minst lika söt för det!

Nåväl, ju mer vi tänkte och resonerade desto säkrare blev vi på Randy nog faktiskt inte hoppar. Och när jag lade huvudet på kudden hade vi redan planerat hur vi skulle bygga en "oklätterbar" platå till Yxel där han får vara i fred när han vill. Vi kände oss mycket nöjda och Johan somnade medan jag låg vaken och tänkte lite till. Och DÅ slog det mig.

Där föll våra teorier.