Lilla Pim-Pim och Zeb skulle äntligen kastreras, och då uppenbarades det att de små killarna inte VAR några killar alls, utan två kattfröknar! Så nu går de under namnen Nova och Sibell, och matte och husse håller på och vänjer sig vid de nya namnen.

Hur som helst har kissarna gjort fantastiska framsteg och är nu mera till vår stora glädje ett par riktiga gosekatter. =) Läs mer på deras blogg.

Idag kom det en lägesrapport från Lill-Stians nya hem! Allt har gått bra med installeringen (efter de första obligatoriska morr-och-fräs-sessionerna förstås) och nu leker och busar kissarna ihop. Roligt! =)

Simon med sin nya kompis, kattfröken Signe

Lill-Stian har fått byta namn till Simon, vilket jag tror alla inklusive Lill-Stian själv är glada över... ;) Läs om den spännande första tiden i nya hemmet på Simons och Signes blogg.

Over and out!

Hejdå nu åker jag!

Tack till alla er fantastiska läsare som har följt den här bloggen och engagerat er i Lill-Stians, Pim-Pims och Zebs öden. Nu har alla tre fått ett hem, och det känns helt underbart att de har fått komma till två så toppenbra ställen!

Den här bloggen kommer att gå i träda ett tag nu, med undatag för om det dyker upp statusrapporter från de nya hemmen. Men glöm inte att följa Zeb och Pim-Pim på deras blogg, och titta in här nån gång ibland, för om det kommer nya små jourhemskatter till oss så kanske bloggen öppnar upp igen... =)

Lev väl!

Johan & Johanna

Yxel & Misha

Nåja, nu ska vi kanske inte vara så överdramatiska. ;) Men vi ville ändå ge alla kissarna en liten avskedsmiddag för Lill-Stian. Han beställde tonfisk, bra val.

Alla svansar i vädret

Det hölls inga avskedstal, men middagen var ändå lyckad

Imorgon, spännande spännande! Och som ni kan läsa i en kommentar till förra inlägget är även Lill-Stians nya familj taggad och klar. =) Så håll tummarna allihopa, snart kör vi!

Finaste raraste lilla Lill-Stian ska äntligen få ett alldeles eget hem. I övermorgon flyttar han dit, och det har fått mig att tänka på vilken otrolig resa han har gjort, från liten och rädd och tufflig till nyfiken och framåt och så fantastiskt godmodig. Jag tittar på bilderna på bloggen och även alla de som aldrig publicerades här. Så liten han var när han och hans syskon kom. =)

Lill-Stian, då och nu

I sitt nya hem kommer han att få en kattkompis som också älskar att busa, det kommer att bli toppen! Vi är så himla glada, fast jisses vad vi kommer att sakna honom...     :'-)

Jag slås av att ungefär vart fjärde inlägg börjar med orden "I natt vaknade jag av att..." =) Det säger lite om unge herrns dygnsrytm. Hur som helst:

I natt (eller egentligen tidigt i morse) vaknade jag av att det lät fruktansvärt illa. Som något illalåtande som gnids mot något annat illalåtande. Jag hade ingen aning om hur länge det hade hållt på, men mitt sömndruckna undermedvetna sa mig att det var ett bra tag. Och inte höll det på att avta heller, tvärtom ökade intensiteten hela tiden. Till slut satte jag mig upp med ett ryck i sängen, svor gjorde jag nog också vill jag minnas. Sen stegade jag raskt upp för att undersöka vad som stod på.

Det var Lill-Stian som stod på. Där, i dörröppningen till sovrummet, stod han med sin alldeles tomma matskål som han hade släpat med sig hela vägen. Den skrapade han intensivt mot golvet, vände och vred på den och slamrade och stod i. "Tom tom tom tom tom" sa han menande till mig. Och jag kunde ju inte annat än att hålla med, den var verkligen jättetom. Så vi tog matskålen med oss och gick tillbaka till köket och fyllde på den igen. Och så sänkte sig lugnet åter över vårt hem, och jag kunde ranta tillbaka till sängen till ljudet av glufsat torrfoder istället.

Hallå? (Hallå...allå....lå...lå...)

"Och nästa låt vill jag tillägna min käre gamle vän Yxel. Ah jag ser att han finns ibland oss här ikväll! Yxel, this one is for you..."

Den inte fullt lika kände, men inte desto mindre inspirerade Johann Seba Stian Bach under ett av sina storslagna framträdanden. Publiken lyssnar hänfört.

Här om morgonen när jag (sen som vanligt) skulle till jobbet sprang Lill-Stian med till ytterdörren. Han satte sig och tittade förväntansfullt på mig. Jag tog mina knähöga stövlar och stack ner foten i den ena. Något tog emot. Lill-Stian tindrade med ögonen. Jag drog av stöveln igen och stack ner handen. I stöveltån låg en stor flaskkork. Jag tittade på Lill-Stian. Han tittade på mig. Alltså jag vet att det bara var en tillfällighet att han var där just då, och att hans intresse för mig och min påklädning absolut inte hade något med hans nattliga hyss att göra. Men ibland undrar man ju...  =)

Planerar mer bus?