Vid närkontakt kan det ibland vara bra att ha ett galler emellan... =) Hur som helst så har Johan lyckats betydligt bättre än jag med klappandet, igår fick han klappa jättemycket (handskar på) medan Randy åt och spann. Tofspinne var självklart med som ett distraherande element.

Randy har fortfarande inte visat tonfisk någon särkskild uppskattning, inte heller skinkan som vi försökte med idag var intressant. Jag tror i och för sig att det har mycket att göra med att när det vankas godsaker kommer Yxel som ett skott (minns våra tidigare problem), och då är Randy mycket mer upptagen av att jollra för honom än att ägna sig åt födointag. 

I morse var det förresten stor kalabalik här (som jag tack och lov sov mig igenom =) ) då Randy lyckades pipa förbi Johan när han kom med frukosten. Johan och Randy äter nämligen frukost tillsammans varje morgon, en rutin som jag tror ingen av dem har något särksilt emot. =) Men i morse lockade alltså lägenheten mer än frukostsällskap och Johan hade fullt sjå med att mota in Randy igen. Men Randy kommer att få komma ut i lägenheten tids nog, när han känner sig lite mer trygg med oss.

På rätt sida igen

Yxel glömde genast bort att vara feg när en smarrig (och ej giftig) krukväxt ställdes fram. Det tog dem tillsammans ca 2 min att avverka det som fanns kvar sen tidigare räder i blomkrukan.

Mums filibabba!

När tredje personen efter att ha tittat på min strimlade hand föreslagit handskar vid närkontakt insåg jag att det antagligen inte var någon dum idé. Innan tänkte jag att "vad sjutton jag klarade det ju med Pim-Pim-gänget", men kattungars klor Är. Inte. lika vassa som en fullvuxen katts. Så jag byltade helt enkelt på mig Johans skidhandskar (älskling om du läser detta så förlåt, du ska få nya) och heltäckande kläder och beväpnade mig med tofspinne och en bit pannkaka. Jodå, det kan låta som udda vapen men jag försäkrar att båda behövdes.

Det blev mycket morr och många smällar på händerna (som tack och lov inte kände något alls) men han ville ju även ha pannkakan, så efter en stunds överläggande  med sig själv kom han fram till Friskt vågat hälften vunnet eller något liknande, och vågade norpa åt sig biten. Fast jag var sådär kladdigt närgången! Framsteg. =)

Give me pancake you mean woman!

Bloggen kommer att vara inaktiv under helgen, men på måndag är vi tillbaka igen!

Trevlig helg!

Igår pussade Randy och Yxel på varandra! Två gånger till och med, innan Yxel förskräckt vände på klacken och pep i väg. Stackars Randy, han försöker verkligen göra sig så liten och ofarlig som möjligt för att Yxel ska våga stanna... =)

Jag lyckades även lura honom att handen var tofspinne, när han åt och spann och ingenting märkte. Vilken superfin och len päls han har! Han har även strykt sig lite mot min hand, innan han förskräckt ångrade sig och viftade lite med tassen för säkerhets skull. Men hans ansikte har antagit en mycket mer avslappnad look, och det ser ut som om han stundtals har det väldigt mysigt. =)

Jodåvars, rätt mysigt ser det ut. =)

Det börjar bli dags att Randy får en närmare presentation här känner jag. Han är en stilig herre på tio månader som är född i en kattkoloni i Ösmo. En kattkoloni är en samling hemlösa och ofta förvildade katter som lever tillsammans för att överleva.

Randy behövde få komma till en hemmiljö för att utvecklas och lära sig att lita på och tycka om människor. Han visar goda tecken på att bli social så småningom, till exempel så spinner han och trampar med tassarna när han blir klappad med tofspinne, men han pratar även mycket med både oss och katterna. Kattstallet har berättat att de har kunnat klappa honom, så vi tror att det bara är en tidsfråga innan han tinar upp här med. =) Han har i alla fall nosat på våra händer så det sitter nog inte jättelångt inne, och han gör nya framsteg varje dag. Dessutom har vi förstått att han tycker väldigt mycket om andra katter, så i det hem som han till slut får komma till bör det finnas en snäll kattkompis.

Randy är storvuxen men inte alls tjock. Han har superfin päls med rar teckning i ansiktet - jag är särskilt förtjust i hans tre svarta moucher på vänster kind. =)

Randy är INTE klappbar än. Händer != tofspinne.

I morse när Johan kom in i Randyrummet såg det inte ut som igår. Vi har nämligen varit förutseende nog att klä in soffan i rummet i fyra meter vaxduk, man kan aldrig vara nog försiktig och vaxduk är lättare att tvätta än soffa. =) Sen hade vi ju lagt mysiga filtar över duken så att det inte skulle kännas alltför instutition. Vaxduken hade vi noggrant tejpat fast överallt. Nästan överallt vill säga.

Syns inte. Finns inte.

Tydligen kändes det bäst att gömma sig ordentligt under natten. Men ingen olycka hade skett under vaxduken, och vi tillbringade morgonen med att noga tejpa till alla öppningar.

Hela dagen har jag funderat på hur ledsen katt kan bli glad katt, om ledsen katt varken faller för mat eller lek. Jodå, vi försökte en sväng med laserpekaren igår kväll, vilket resulterade i att Yxel gick bärsärkagång i rummet alltmedan Randy med dyrkande och kärlekströrstande blick följde Yxels alla utfall. Lite grann kunde Randy till slut uppoffra sig att vifta med tassen mot laserpricken, men någon riktig fart blev det inte. Dock upptäckte han helt plötsligt matskålen och hur hungrig han måste ha varit, skönt.

När jag kom hem idag efter jobbet satte jag mig hos honom och funderade. Sen tog jag upp gamla trogna tofspinne (eller det som är kvar av den efter de förra hyresgästerna) och började försiktigt klappa Randy över ryggen. Vilken hit! Den stora rädda katten smälte ögonblickligen och började spinna högt och ljudligt och jag förbannade mig själv för att inte ha tänkt på det tidigare, men han har verkat så avogt inställd till närkontakt att jag aldrig hade kunnat ana detta! Randy åmade sig och gned hakan mot tofspinnen tills den var alldeles tillgosad. Vilken lycka!

Glad katt!