I morse när Johan kom in i Randyrummet såg det inte ut som igår. Vi har nämligen varit förutseende nog att klä in soffan i rummet i fyra meter vaxduk, man kan aldrig vara nog försiktig och vaxduk är lättare att tvätta än soffa. =) Sen hade vi ju lagt mysiga filtar över duken så att det inte skulle kännas alltför instutition. Vaxduken hade vi noggrant tejpat fast överallt. Nästan överallt vill säga.

Syns inte. Finns inte.

Tydligen kändes det bäst att gömma sig ordentligt under natten. Men ingen olycka hade skett under vaxduken, och vi tillbringade morgonen med att noga tejpa till alla öppningar.

Hela dagen har jag funderat på hur ledsen katt kan bli glad katt, om ledsen katt varken faller för mat eller lek. Jodå, vi försökte en sväng med laserpekaren igår kväll, vilket resulterade i att Yxel gick bärsärkagång i rummet alltmedan Randy med dyrkande och kärlekströrstande blick följde Yxels alla utfall. Lite grann kunde Randy till slut uppoffra sig att vifta med tassen mot laserpricken, men någon riktig fart blev det inte. Dock upptäckte han helt plötsligt matskålen och hur hungrig han måste ha varit, skönt.

När jag kom hem idag efter jobbet satte jag mig hos honom och funderade. Sen tog jag upp gamla trogna tofspinne (eller det som är kvar av den efter de förra hyresgästerna) och började försiktigt klappa Randy över ryggen. Vilken hit! Den stora rädda katten smälte ögonblickligen och började spinna högt och ljudligt och jag förbannade mig själv för att inte ha tänkt på det tidigare, men han har verkat så avogt inställd till närkontakt att jag aldrig hade kunnat ana detta! Randy åmade sig och gned hakan mot tofspinnen tills den var alldeles tillgosad. Vilken lycka!

Glad katt!