Vi åkte med Randy till Kattstallet idag. Han var så duktig och gick in i buren med bara lite små protester, inte alls som den gången då vi skulle till veterinären. Bilresan var en av de varmaste i mannaminne tror jag, folk har tydligen inte haft vett att gå på semester än så det tog oss 40 minuter att åka den korta vägen till Kattstallet i rusningstrafiken. Randy sa nästan inte ett ord under vägen, men jag tror han var glad åt fläktarna i bilen som blåste svagt in i hans bur.

Framme på Kattstallet blev Randy väl emottagen, och han får dela bur med sin mamma Strävsamma och Pooki (det är ingen bur egentligen utan en galleravdelning i en korridor). Det var bara Pooki hemma i buren när vi kom, men det verkade som att de kände igen varandra fast Randy ville inte lämna buren. Han fick med sig en filt härifrån för vi tänkte att det kanske kan vara skönt för honom att känna den lukten som han nu har vant sig vid som hemma.

En kvinna som jobbar på Kattstallet pratade lite med oss, hon har tagit Ösmokatterna till sitt hjärta och läser högt för dem om dagarna, leker med dem och övar dem i klapp. Det känns toppen att Randy ska få så mycket omvårdnad och omtanke!

Vi satt i buren med Randy tills Kattstallet skulle stänga, och då kom tårarna såklart. Jag orkar inte skriva om det och det finns väl egentligen inte så mycket att säga mer än att det var mycket jobbigare än vad jag hade trott att det skulle vara att lämna Randy. 

Vi planerar ett återbesök till honom om en vecka, och kvinnan som ägnar sig åt Ösmokatterna tog mitt telefonnummer och lovade att ringa om några dagar för att berätta hur det går för Randy. Så det kommer att bli några uppdateringar här på bloggen även framöver.

Till sist vill vi tacka er alla läsare som har hängt med på Randys resa, för alla era uppmuntrande ord och kloka synpunkter! Det har varit jättekul att vara jourhem även denna gång, och om det blir aktuellt igen framöver - antingen med Randy i höst eller med andra katter - så öppnar bloggen igen! =)

Lev väl!

Johan & Johanna

Yxel & Misha

Hejdå!

Den här katten kommer för all framtid att ha en stor plats i mitt hjärta. 

Aber mon dieu! Vad är detta??

Pälsmössa?

Neeeejdå, det är ju bara snygga Randy med tjusiga svansen! ;)

Snygging

På den här bilden hade jag för övrigt av misstag öppnat balkongdörren lite för lite, vilket Randy som den gentleman han är diskret försöker påpeka genom att bosätta sig i dörrspringan. =) Tog ett tag innan jag fattade dock, ända fram till att både Yxel och Randy med gemensamma ansträngningar äntligen lyckades göra mig uppmärksam på missödet.

Matte är trög, men herrarna förblir tysta och starka

Tyvärr var det teknikproblem igår så gårdagens inlägg kunde inte publiceras då. Men här är det nu - bättre sent än aldrig:

Skålvisa, fritt efter Myggan Hubert! Kom igen allihopa, sing along! =D

"När högsommarvärmen kommer reser nomadkatterna sitt tält i kuperad terräng för att lättare kunna hålla solens strålar stångna. Där kurar de sedan tillsammans i grupp, tålmodigt väntande på nattens svalka. Finns inget tält att resa kan till nöds sängkläder på vädring duga som substitut. Att gräva upp jord och bark från närbelägen växtlighet kan också hjälpa, oklart mot vad."

(Ja, jag är gladare idag och fylld av ny tillförsikt. Det här kommer gå bra. =) )

Idag är det jobbigt och svårt. Alla roliga idéer till inlägg jag hade om katternas yra upptåg försvinner bredvid den alltmer pockande vetskapen om att dagen då Randy ska lämna oss snart är här. Jag vet att jag försöker vara käck och liksom "självklart ska det bli tråkigt men OJ så bra det kommer gå", men det är bara en fasad inför osäkerheten jag själv känner. Tänk om Randy inte vågar visa hur underbar han är. Tänk om han blir kvar på Kattstallet som en av de katter som aldrig syns inför spekulanternas ögon?

Idag satt jag på balkongen och tittade på Randy som låg i fåtöljen. Vinden blåste lite i hans päls och i den stunden såg han ut som den lyckligaste i världen. Jag vill inte ta det ifrån honom! Jag är så rädd att han aldrig ska få ett hem. Han älskar att ha en familj, ett hem, ett liv. Det är det enda han vill. Han är fin och underbar och mjuk och rolig, en fantastiskt modig katt som har gjort en enorm resa. Tänk om ingen ser det? Tänk om det inte kommer någon som orkar ta resan vidare?

Varför kan han inte stanna hos oss? I stunder som denna har jag oerhört svårt att motivera det inför mig själv. Men jag vet ju att det är dumt att samla på katter. Om Randy får stanna kan inte nästa rädda lilla kisse få komma till oss och lära sig tillit. Det här är en del av att vara jourhem. Det är mycket jobb och slit och stundtals rätt tålamodskrävande, men allt detta gör ju att man binds ihop otroligt starkt med sin jourkatt. Det är bara att torka tårarna och tänka att det kommer gå bra. Att han till slut kommer att få ett eget hem, att det till slut kommer någon som ser honom.

Som ni vet älskar Randy att vara på balkongen mer än något annat ställe, och därför är han nu lite bekymrad över det varma vädret. Det kan ju inte vara särskilt behagligt att ligga i stillastående värme i den pälsen. Idag försökte han en stund under en solstol (verkligen under alltså, solstolen var ihopfälld och låg på marken så han pressade sig in =) ) men han fick snart ge upp och komma in igen. Därför visste glädjen inga gränser när jag öppnade sovrumsfönstret som vetter mot norr på glänt.

Här var det svalare!

På fotot ser det ut som om fönsterspringan var läskigt stor, men jag garanterar att ingen katt hade kunnat klämma sig igenom den i verkligheten.

En annan sak som jag kom på idag när jag stod och la upp vaniljglass till mig med Randy som åskådare, är att jag ska visa hur han ser ut när han flemar. Detta är något som katter gör när de känner en för dem okänd men angenäm doft, och för Randy rörde det sig just idag alltså om vaniljglass. Våra egna katter kan göra det litegrann men jag har aldrig sett någon som gör det så tydligt och ofta som Randy. Därför tog det ett tag innan jag förstod vad han pysslade med. =) Grimasen kan se lite hotfull ut, så därför vill jag visa den så att inga missförstånd uppstår mellan Randy och eventuella spekulanter/framtida ägare.

Han stannar liksom av som om han tänker, munnen öppnas och han ser lite ut som om han tänker nysa och så blir han sittande så. Detta är alltså för att han använder de luktorgan han har i munnen också, ashäftigt! Läs mer om flemning och andra kattbeteenden här.

Av helgens aktiviteter kan jag konstatera att det inte var optimalt för storleken på halsmandlarna att raja runt i daggvått gräs i bara sandalerna hela midsommarnatten. Således har jag legat nedbäddad igår och idag till katternas stora förtjusning. De har legat i sängen och hållit sällskap mest hela dagen, men nu på kvällen började jag undra var Randy höll hus, eftersom han hade lämnat oss ett bra tag tidigare. Randy höll hus på balkongen.

Ja, vad kan jag hjälpa dig med?

Där låg han i sin ensamhet och njöt av dagens eftervärme och lyssnade på fåglarna och såg ut att ha det hur soft som helst. Men jag var tvungen att ropa in honom för att ta lite fler gosbilder, nåt kul ska man väl få ha när man är sjuk.

Blir nästan söndergosad. =)