Idag är det jobbigt och svårt. Alla roliga idéer till inlägg jag hade om katternas yra upptåg försvinner bredvid den alltmer pockande vetskapen om att dagen då Randy ska lämna oss snart är här. Jag vet att jag försöker vara käck och liksom "självklart ska det bli tråkigt men OJ så bra det kommer gå", men det är bara en fasad inför osäkerheten jag själv känner. Tänk om Randy inte vågar visa hur underbar han är. Tänk om han blir kvar på Kattstallet som en av de katter som aldrig syns inför spekulanternas ögon?
Idag satt jag på balkongen och tittade på Randy som låg i fåtöljen. Vinden blåste lite i hans päls och i den stunden såg han ut som den lyckligaste i världen. Jag vill inte ta det ifrån honom! Jag är så rädd att han aldrig ska få ett hem. Han älskar att ha en familj, ett hem, ett liv. Det är det enda han vill. Han är fin och underbar och mjuk och rolig, en fantastiskt modig katt som har gjort en enorm resa. Tänk om ingen ser det? Tänk om det inte kommer någon som orkar ta resan vidare?
Varför kan han inte stanna hos oss? I stunder som denna har jag oerhört svårt att motivera det inför mig själv. Men jag vet ju att det är dumt att samla på katter. Om Randy får stanna kan inte nästa rädda lilla kisse få komma till oss och lära sig tillit. Det här är en del av att vara jourhem. Det är mycket jobb och slit och stundtals rätt tålamodskrävande, men allt detta gör ju att man binds ihop otroligt starkt med sin jourkatt. Det är bara att torka tårarna och tänka att det kommer gå bra. Att han till slut kommer att få ett eget hem, att det till slut kommer någon som ser honom.
Vrånk
25 juni 2009 13:24
Jag måste ju rösta på att det kommer gå kanonbra för jag hoppas verkligen det. Randy är verkligen en toppenkatt!
Johanna
25 juni 2009 13:33
Hej Vrånk! Vad glad jag blir för din kommentar, den värmer verkligen. Och han lyckades ju charma dig så det bådar ju gott! ;)
Jessica
25 juni 2009 16:11
Jag hoppas verkligen verkligen att Randy kommer till ett nytt kärleksfullt hem snabbt!
Jourmatte och jourhusse har gjort ett suveränt jobb med Randy (och med tidigare katter)! Jag förstår att det är supersvårt att släppa honom men som jourmatte säger, det finns flera som behöver hjälp!
Ni är verkligen hjältar som gör detta!
Lycklig blir den som får Randy som familjemedlem!
Johanna
25 juni 2009 16:33
Hej Jessica och tack! Det känns så skönt att folk hoppas tillsammans med oss på en lycklig framtid för Randy. Och jag håller tvärsäkert med om att den framtida ägaren blir en lycklig sådan - roligare och mer påhittig katt får man leta efter! =)
Anna
20 juli 2009 17:22
Hej!
Du ska veta att det jobbet ni gör är så viktigt, och att ni även orkar blogga om det är en prestation. Jag tycker ni gör ett kanonjobb! Ser fram emot fler roliga och söta inlägg från kommande katter =)
MVH Anna (Jourmatte till Kanebo)
Johanna
21 juli 2009 00:18
Hej Anna och tack för dina uppmuntrande ord! Bloggandet är inte alls så tungt faktiskt, det är roligt att dokumentera framstegen och även att gå tillbaka och läsa och minnas sen. =) Det är jättekul att höra från andra jourhem, jag har sett Kanebo på bild och hon är en fantastiskt vacker katt! Du får gärna skriva här om hur det går för henne!
Anna
21 juli 2009 11:16
Hej igen!
Nu blir det lite skriv både här och där..
Kanebo är nyfiken och sitter gärna och kollar vad vi gör på kvällarna och vill gärna se vad som händer i köket på mornarna. Hon har inte riktigt fattat leken "kasta torrfoder och jaga över golvet", som vi lekt med alla katterna. Hon ser matbiten komma flygande och då kastar hon sig ut i vardagsrummet tills hon hör att den landat. Då tassar hon nyfiket fram och nosar på och leker med biten. Ibland äts den upp men oftast får jag gå och plocka kattmat efter frukost. Just nu får varken jag eller min sambo komma nära, men det har funkat i tidigare jourhem. Vi ska öva på att äta ur handen när hon vågar vara i köket samtidigt som oss.
MVH Anna
Johanna
22 juli 2009 22:37
Hej, haha ja man får hoppa runt lite när man läser. ;)
Vad bra att Kanebo är nyfiken av sig, det är ju ofta nyckeln till framsteg i den sociala utvecklingen. Vi leker också kasta torrfoder över golvet, våra egna kissar äter glupskt men precis som Kanebo tyckte både Randy och Lill-Stian som vi hade tidigare att det var mycket roligare att leka med matbitarna istället. =)
Det var jättekul att du skrev om era jourkatter här, så vi får en inblick i andra jourhem och hur det går för kissarna där. Vi håller tummarna för Kanebos resa mot ett nytt modigare jag! =)