Idag är det jobbigt och svårt. Alla roliga idéer till inlägg jag hade om katternas yra upptåg försvinner bredvid den alltmer pockande vetskapen om att dagen då Randy ska lämna oss snart är här. Jag vet att jag försöker vara käck och liksom "självklart ska det bli tråkigt men OJ så bra det kommer gå", men det är bara en fasad inför osäkerheten jag själv känner. Tänk om Randy inte vågar visa hur underbar han är. Tänk om han blir kvar på Kattstallet som en av de katter som aldrig syns inför spekulanternas ögon?

Idag satt jag på balkongen och tittade på Randy som låg i fåtöljen. Vinden blåste lite i hans päls och i den stunden såg han ut som den lyckligaste i världen. Jag vill inte ta det ifrån honom! Jag är så rädd att han aldrig ska få ett hem. Han älskar att ha en familj, ett hem, ett liv. Det är det enda han vill. Han är fin och underbar och mjuk och rolig, en fantastiskt modig katt som har gjort en enorm resa. Tänk om ingen ser det? Tänk om det inte kommer någon som orkar ta resan vidare?

Varför kan han inte stanna hos oss? I stunder som denna har jag oerhört svårt att motivera det inför mig själv. Men jag vet ju att det är dumt att samla på katter. Om Randy får stanna kan inte nästa rädda lilla kisse få komma till oss och lära sig tillit. Det här är en del av att vara jourhem. Det är mycket jobb och slit och stundtals rätt tålamodskrävande, men allt detta gör ju att man binds ihop otroligt starkt med sin jourkatt. Det är bara att torka tårarna och tänka att det kommer gå bra. Att han till slut kommer att få ett eget hem, att det till slut kommer någon som ser honom.