Imorse när vi satt och åt frukost var det ett fasligt spring på herrarna. De jagade varandra fram och tillbaka och leken eskalerade mer och mer. Misha som inte är ett stort fan av sådana stökerier satt med oss, och tillsammans betraktade vi skådespelet. Yxel kan ibland bli lite hårdhänt när han leker, och Stian som är så liten skriker ibland när de kivas. Det är lätt att omedelbart vilja gå emellan och skilja dem åt, men man vill ju också veta att Stian klarar av att ta sig ur en sån situation själv - vi är ju inte hemma hela tiden. Sålunda satt vi alla tre (jag Johan och Misha) och betraktade uppmärksamt den allt våldsammare leken. Till slut kändes det som om Lill-Stian började tycka att det var lite läskigt, för han pep och fräste och verkade vilja avbryta. Jag skulle precis gå emellan när Misha hann före. Med några raska steg var hon framme vid tumultet och drämde till Yxel i huvudet! Lill-Stian passade på att smita iväg men Misha satt kvar och illblängde på Yxel som såg ut som ett stort frågetecken. Räddad av svarta damen, det kunde man aldrig tänka!

Övervakar stojigheter

Efter en sånhär sammandrabbning är vi förstås lite extra uppmärksamma på Lill-Stian och Yxel, men Stian verkar inte alls tycka att Yxel är läskig utan stryker sig emot honom och drar honom i svansen och vill leka. Men det känns ändå skönt att veta att Misha håller ett vakande öga på dem. Misha verkar även ha nått en ny fas efter morgonens oroligheter, för hon har inte fräst åt Stian sen dess och vid ett tillfälle fick han till och med nosa henne i rumpan! (Detta är en artig gest på kattska, för er som undrar) =)

Oftast så här såta vänner

Jättesåta