Igår var ju minst sagt en omtumlande dag för alla småkissar. Lastningen i burarna var lite meckigt, de ville ju inte låta sig luras en gång till, som med veterinären. Men jourhusse och nya husse lyckades med gemensamma ansträngningar att få in båda kissarna, först i varsin bur och sen i samma.

När sällskapet hade åkt tyckte Lill-Stian att det var hemskt ensamt. Han klättrade och slog på gallret hela natten, och Yxel försökte hjälpa till från utsidan. Så idag bestämde vi: Lill-Stian får komma ut i lägenheten.

Trist att vara ensam

Det var lite tveksamt från Stians sida först, men med lite draghjälp av Yxel vågade han sig snart ut.

Äntligen ute. Lite försiktighet såhär i början skadar inte.

Sen brakade allt loss. Yxel och Stian har jagat varandra och tokfnattat i flera timmar nu. Oklippta klor i språng över parkett, ni kan ju tänka er. Vi kommer inte att få en blund i ögonen inatt misstänker jag. =)

Akrobatik på hög nivå. Jag gillar särskilt säkerhetsgreppet med svansen på sista bilden. =)

Misha är som väntat inte alls speciellt förtjust över tilltaget. När Stian kommer närmare än fyra meter blir det stooort fräs och missnöjt uppburrande av päls. Men det är så underbart roligt att se Lill-Stian spritta runt av glädje. De nya rutinerna kommer förhoppningsvis att göra att han får så mycket nytt att ta in att han inte saknar sina syskon lika mycket.

Sniff på bongotrumma

I en av kommentarerna till gårdagens inlägg berättar Zebs och Pim-Pims husse och matte att allt har gått bra och att småkissarna har vågat sig runt i lägenheten. De kommer att få det så himla bra där, jag är jätteglad!