Imorse vaknade jag av att halsen var alldeles svullen och sårig och näsan inte längre släppte in luft. Kämpigt, men till vererinären måste vi ju. Kissarna var naturligtvis helt ovetande och låg och hade det mysigt.

Två små burar hade vi, vår egen och en som vi lånat av kattstallet. Planen var ungefär såhär: Bur + tonfisk. Så vi satte in fat med tonfisk längst in i båda burarna och väntade. Kattungarna kände på sig att något var i görningen, för de var hemskt ovilliga att gå in med hela kroppen i buren. Till slut tog Zeb mod till sig och blixtsnabbt satte vi för gallret. One down, two to go. Det var svårare. Vi fick in Lill-Stian också men sen var ju liksom båda burarna tagna. Pim-Pim ville INTE in. Men han ville ju ha tonfisken, så han slog små lovar kring oss och burarna. När han kom väldigt nära greps jag av en ogenomtänkt impuls och högg tag i honom. Jättelätt att hålla en sprattlande armékniv med bara händerna. Resultatet blev många sår och ingen Pim-Pim. Men Johan var dagens hjälte och satte på sig seglarhandskarna och lyckades krångla in Pim-Pim i buren med Lill-Stian.

Bilresan till Åkeshovs kattstall gick bra. Kissarna var tysta hela vägen. När vi kom fram fick vi gå in i ett rum och sätta burarna på bordet. Därefter kom en hel grupp människor bestående av anställda på kattstallet och veterinärer. Det blev strax ganska trångt i rummet. Vaccinationen kunde börja.

För att lyckas träffa med sprutan använde veterinären en så kallad klämbur. Så här gick det till: Vår bur öppnades och sattes med öppningen mot klämburen varpå burarna vändes och kattungen mer eller mindre skakades ut och in i klämburen. Därefter justerade man klämburens innervägg så att området där kattungen var blev så pass litet att den inte kunde röra sig så mycket. Veterinären var mycket snabb med att sätta sprutan och sen skakades kissen tillbaka in i sin bur och det var nästa katts tur. Zeb och Pim-Pim gjorde inte så mycket väsen av sig, men Lill-Stian, som tagit på sig rollen som flockens beskyddare, fräste och gjorde utfall mot allt och alla. En av kattstallets anställda fick distrahera honom lite med en penna som hon viftade med, och så fick även Lill-Stian sin vaccination. Det bar av hemåt igen!

Väl hemma slängde sig alla kattungarn ur burarna och in under sin soffa - det säkraste stället de känner till. Och de ligger fortfarande där under och ignorerar middagen. Stackars duktiga små kissar, vilket äventyr de var med om idag!

Av förklarliga skäl har vi alltså fortfarande ingen aning om kön - men vi är nästan säkra på att Lill-Stina är Lill-Stian, så från och med nu får han heta det.