Idag klockan ett hade jag bokat in ett nytt besök till Randy. Han har blivit modigare berättade personalen på Kattstallet, och de sa att han är hjälpt av sin nyfikenhet. När jag kom in på avdelningen låg Randy i klätterträdet och vilade middag, och jag beväpnade mig raskt med en tofspinne och klev fram:

Störs i sin siesta.

Det var även en massa andra katter där som också blev förtjusta över besöket och ville ha klapp och uppmärksamhet, men efter en stund lyckades jag och Randy få oss en egen vrå. Det gick mycket bättre att börja klappa den här gången, visserligen morrade och fräste han lite grann av principskäl, men han kändes inte alls lika rädd som förra gången.

Går med på klapp.

Mysigt ju!

Under tiden vi satt där så kom spekulanter och vandrade runt på avdelningarna, och Randy lät mig fortsätta klappa fast det stod okända människor utanför buren och tittade in. Duktig Randy!

Sen tänkte jag att det kanske var dags för lite lek, jag hade i ett ögonblick av klarhet lyckats få med mig laserpekaren hemifrån. Randy tyckte lek var sådär. Desto roligare tyckte kissarna Cher och Jane Adobra (svårt att gissa katt ibland =) ) att det var men de kom inte åt laserpricken från andra sidan gallret.. =)

Randy låter sig inte impas

När Randy tyckte att vi hade lekt färdigt kröp han upp i fönstersmygen för att titta på rastgårdarna till Hundstallet nedanför fönstret, och jag passade på att prata lite med kvinnan som ägnar sig mycket åt Ösmokatterna. Hon sa att Randy är en charmig herre och att han brukar vara ganska så avslappnad, skönt att höra! Hon visade också hur hon brukar klappa honom med tofspinne, och Randy verkade verkligen tycka att behandlingen var jätteskön. Därefter lämnade hon oss för att gå och socialisera lite med Strävsamma och Pooki, som hon har lyckats få klappbara båda två. Jag och Randy gosade vidare.

Mys i fönstersmyg.

Jag passade på att klappa så mycket jag bara kunde, men till slut var Randys päls alldeles platt av allt klappande och klockan var över tre, så då kändes det som om det var dags att säga hejdå för den här gången. Jag har inte bokat in något nytt besök än, vi får se hur det passar med resor hit och dit. Men bloggen kommer att uppdateras när det händer något nytt.

Bilderna från besöken på Kattstallet är av dålig kvalitet eftersom jag använder mobilkameran där för att inte skrämmas med blixten.

Idag var vi och hälsade på Randy på Kattstallet. Såhär ser hans bur ut:

På gallret hänger ett hjärta med texten "Extra mycket kärlek" för att de volontärer som arbetar där ska veta att i den här buren bor det katter som behöver mer uppmärksamhet och övning i social interaktion med människor.

Randy låg högst upp på en liten avsats. När vi kom in i hans bur så vek han ner öronen och morrade och fräste åt oss fast vi pratade lugnt med honom och inte gjorde några hastiga rörelser. När vi närmade oss började hela katten darra och jag mitt mjukhudade blötdjur började såklart lipa och tänkte att han har glömt allt han har lärt sig. Men vi fick tag på en tofspinne som ju fungerade bra första gången vi skulle närma oss, då han var precis ny i vår familj. Randy var mycket skeptisk i början men efter hand tinade han upp:

Efter ungefär en halvtimme av konstant tofspinnekli kom han så plötsligt på hur det var man gjorde när man gosade:

Det var lite spring i hans bur av andra katter så efter ett tag hoppade han ner från sin hylla och in i grannburen där det var lite lugnare. Vi följde efter:

Till slut började han till vår stora lycka att spinna, och vi satt hos honom totalt två timmar och bara klappade och kliade och småpratade med honom. Det var lycka att se att han äntligen slappnade av.

Lilla Randy har alltså inte hunnit bli riktigt så social hos oss som vi hade hoppats på, men vi vet att alla underbara människor som jobbar på Kattstallet gör sitt bästa för att han ska bli modigare och våga visa besökarna vilken fin och urmysig katt han är. Och på måndag får vi komma tillbaka och fortsätta klappandet. 

Den snälla kvinnan som har tagit sig an Randy och hans släktingar skickade ett SMS till oss igår. Däri berättade hon att Randy hade hoppat och lekt i korridoren och sen hälsat på katten i grannburen. På kvällen hade hon läst för Randy, Pooki och Strävsamma och Randy hade varit mycket avslappnad. Sen blev det kalas när Randy fick en bit varm stek(!) som han vågade äta från hennes hand, och smakbiten slank ner fort. =)

Det känns så skönt att Randy verkar kunna slappna av där även efter så kort tid, och också att det finns människor på Kattstallet som håller ett extra öga på honom och försöker se till så att han inte tappar sitt nyvunna mod. Vi kommer snart att åka och hälsa på honom på Kattstallet, och efter det hör vi av oss här igen med en ny rapport.

Vi åkte med Randy till Kattstallet idag. Han var så duktig och gick in i buren med bara lite små protester, inte alls som den gången då vi skulle till veterinären. Bilresan var en av de varmaste i mannaminne tror jag, folk har tydligen inte haft vett att gå på semester än så det tog oss 40 minuter att åka den korta vägen till Kattstallet i rusningstrafiken. Randy sa nästan inte ett ord under vägen, men jag tror han var glad åt fläktarna i bilen som blåste svagt in i hans bur.

Framme på Kattstallet blev Randy väl emottagen, och han får dela bur med sin mamma Strävsamma och Pooki (det är ingen bur egentligen utan en galleravdelning i en korridor). Det var bara Pooki hemma i buren när vi kom, men det verkade som att de kände igen varandra fast Randy ville inte lämna buren. Han fick med sig en filt härifrån för vi tänkte att det kanske kan vara skönt för honom att känna den lukten som han nu har vant sig vid som hemma.

En kvinna som jobbar på Kattstallet pratade lite med oss, hon har tagit Ösmokatterna till sitt hjärta och läser högt för dem om dagarna, leker med dem och övar dem i klapp. Det känns toppen att Randy ska få så mycket omvårdnad och omtanke!

Vi satt i buren med Randy tills Kattstallet skulle stänga, och då kom tårarna såklart. Jag orkar inte skriva om det och det finns väl egentligen inte så mycket att säga mer än att det var mycket jobbigare än vad jag hade trott att det skulle vara att lämna Randy. 

Vi planerar ett återbesök till honom om en vecka, och kvinnan som ägnar sig åt Ösmokatterna tog mitt telefonnummer och lovade att ringa om några dagar för att berätta hur det går för Randy. Så det kommer att bli några uppdateringar här på bloggen även framöver.

Till sist vill vi tacka er alla läsare som har hängt med på Randys resa, för alla era uppmuntrande ord och kloka synpunkter! Det har varit jättekul att vara jourhem även denna gång, och om det blir aktuellt igen framöver - antingen med Randy i höst eller med andra katter - så öppnar bloggen igen! =)

Lev väl!

Johan & Johanna

Yxel & Misha

Hejdå!

Den här katten kommer för all framtid att ha en stor plats i mitt hjärta. 

Aber mon dieu! Vad är detta??

Pälsmössa?

Neeeejdå, det är ju bara snygga Randy med tjusiga svansen! ;)

Snygging

På den här bilden hade jag för övrigt av misstag öppnat balkongdörren lite för lite, vilket Randy som den gentleman han är diskret försöker påpeka genom att bosätta sig i dörrspringan. =) Tog ett tag innan jag fattade dock, ända fram till att både Yxel och Randy med gemensamma ansträngningar äntligen lyckades göra mig uppmärksam på missödet.

Matte är trög, men herrarna förblir tysta och starka

Tyvärr var det teknikproblem igår så gårdagens inlägg kunde inte publiceras då. Men här är det nu - bättre sent än aldrig:

Skålvisa, fritt efter Myggan Hubert! Kom igen allihopa, sing along! =D

"När högsommarvärmen kommer reser nomadkatterna sitt tält i kuperad terräng för att lättare kunna hålla solens strålar stångna. Där kurar de sedan tillsammans i grupp, tålmodigt väntande på nattens svalka. Finns inget tält att resa kan till nöds sängkläder på vädring duga som substitut. Att gräva upp jord och bark från närbelägen växtlighet kan också hjälpa, oklart mot vad."

(Ja, jag är gladare idag och fylld av ny tillförsikt. Det här kommer gå bra. =) )