Idag är det jobbigt och svårt. Alla roliga idéer till inlägg jag hade om katternas yra upptåg försvinner bredvid den alltmer pockande vetskapen om att dagen då Randy ska lämna oss snart är här. Jag vet att jag försöker vara käck och liksom "självklart ska det bli tråkigt men OJ så bra det kommer gå", men det är bara en fasad inför osäkerheten jag själv känner. Tänk om Randy inte vågar visa hur underbar han är. Tänk om han blir kvar på Kattstallet som en av de katter som aldrig syns inför spekulanternas ögon?

Idag satt jag på balkongen och tittade på Randy som låg i fåtöljen. Vinden blåste lite i hans päls och i den stunden såg han ut som den lyckligaste i världen. Jag vill inte ta det ifrån honom! Jag är så rädd att han aldrig ska få ett hem. Han älskar att ha en familj, ett hem, ett liv. Det är det enda han vill. Han är fin och underbar och mjuk och rolig, en fantastiskt modig katt som har gjort en enorm resa. Tänk om ingen ser det? Tänk om det inte kommer någon som orkar ta resan vidare?

Varför kan han inte stanna hos oss? I stunder som denna har jag oerhört svårt att motivera det inför mig själv. Men jag vet ju att det är dumt att samla på katter. Om Randy får stanna kan inte nästa rädda lilla kisse få komma till oss och lära sig tillit. Det här är en del av att vara jourhem. Det är mycket jobb och slit och stundtals rätt tålamodskrävande, men allt detta gör ju att man binds ihop otroligt starkt med sin jourkatt. Det är bara att torka tårarna och tänka att det kommer gå bra. Att han till slut kommer att få ett eget hem, att det till slut kommer någon som ser honom.

Som ni vet älskar Randy att vara på balkongen mer än något annat ställe, och därför är han nu lite bekymrad över det varma vädret. Det kan ju inte vara särskilt behagligt att ligga i stillastående värme i den pälsen. Idag försökte han en stund under en solstol (verkligen under alltså, solstolen var ihopfälld och låg på marken så han pressade sig in =) ) men han fick snart ge upp och komma in igen. Därför visste glädjen inga gränser när jag öppnade sovrumsfönstret som vetter mot norr på glänt.

Här var det svalare!

På fotot ser det ut som om fönsterspringan var läskigt stor, men jag garanterar att ingen katt hade kunnat klämma sig igenom den i verkligheten.

En annan sak som jag kom på idag när jag stod och la upp vaniljglass till mig med Randy som åskådare, är att jag ska visa hur han ser ut när han flemar. Detta är något som katter gör när de känner en för dem okänd men angenäm doft, och för Randy rörde det sig just idag alltså om vaniljglass. Våra egna katter kan göra det litegrann men jag har aldrig sett någon som gör det så tydligt och ofta som Randy. Därför tog det ett tag innan jag förstod vad han pysslade med. =) Grimasen kan se lite hotfull ut, så därför vill jag visa den så att inga missförstånd uppstår mellan Randy och eventuella spekulanter/framtida ägare.

Han stannar liksom av som om han tänker, munnen öppnas och han ser lite ut som om han tänker nysa och så blir han sittande så. Detta är alltså för att han använder de luktorgan han har i munnen också, ashäftigt! Läs mer om flemning och andra kattbeteenden här.

Av helgens aktiviteter kan jag konstatera att det inte var optimalt för storleken på halsmandlarna att raja runt i daggvått gräs i bara sandalerna hela midsommarnatten. Således har jag legat nedbäddad igår och idag till katternas stora förtjusning. De har legat i sängen och hållit sällskap mest hela dagen, men nu på kvällen började jag undra var Randy höll hus, eftersom han hade lämnat oss ett bra tag tidigare. Randy höll hus på balkongen.

Ja, vad kan jag hjälpa dig med?

Där låg han i sin ensamhet och njöt av dagens eftervärme och lyssnade på fåglarna och såg ut att ha det hur soft som helst. Men jag var tvungen att ropa in honom för att ta lite fler gosbilder, nåt kul ska man väl få ha när man är sjuk.

Blir nästan söndergosad. =)

Hyllan för träningskläder i min garderob har tydligen fallit herrn på läppen eftersom han har tillbringat hela dagen där:

Kan du stänga dörren nu och sluta blixtra mig i ögonen när jag vilar?

På måndag om en vecka kommer Randy att åka tillbaka till Kattstallet. Vi flänger runt på vår semester och Misha och Yxel bor några dagar här och några dagar där hos vänner och släktningar. De klarar det bra och har gjort det många gånger förr, medan vi inte vill utsätta stackars Randy för en sån behandling. Så förhoppningsvis så har han blivit så pass social hos oss nu att han klarar att visa upp det bland spekulanterna på Kattstallet, annars får han komma tillbaka och ta en vända med oss igen i höst. =)

Det ska bli jättesorgligt såklart att skiljas från fina underbara Randy som har gjort så många framsteg och verkligen visat vilken underbar liten jättestor katt han är. Men det ska också bli spännande att se om han kanske kan bli bokad till slut, det är han verkligen värd. Och på Kattstallet finns hans mamma och bror, och Randy tycker ju mycket om andra katter så vi hoppas att han får en rolig sommar tillsammans med alla fina underbara kissar på Kattstallet!

Vi fick över en hel del sill från midsommarfirandet igår, och vi var förstås tvungna att se om katterna gillar det lika mycket som vi gör! =) Jag la upp en bit vanlig inlagd sill på tre fat och ropade på dem. Alla kom med förväntansfulla blickar eftesom jag hade "godisgodis"-tonfallet. Men när jag satte ner faten åt dem blev de hemskt konfunderade allihop.

Är det här mat?

Misha och Randy sa nej tack på en gång medan Yxel gav det en chans, men även han gav snart upp. Det här med inlagd sill var inget vidare! Vad som däremot var nåt vidare - åtminstone enligt Randy - var en riktig högoddsare, nämligen dillen!

Det här var grejer det!

Sötnosen stoppade in halva huvudet i dillpåsen på jakt efter den godaste stjälken. =) Nu vägrar jag googla katter och dill för då står det väl att de får njursvikt och örsprång av det eller nåt.

Visst skulle han passa bra i blommor? =)

Imorse - kl 05.50 för att vara mer precis - vaknade jag av att alla katterna hade samlats runt mitt huvud för någon form av öråd. Åtminstone kändes det så, de stirrade samtliga på mig och spann och var inte ett dugg bråkiga mot varandra. Men jag kände mig minst sagt utstirrad och blev genast klarvaken. Jag ska försöka förklara:

 Ungefär såhär kändes det.

Misha gör sådana här psykningar när maten är slut, så jag masade mig upp för att kontrollera den saken. Men maten var tvärtom inte alls slut utan väldigt fortfarande kvar, så det var alltså inte det som hade samlat skaran vid min huvudkudde. Fast de var inte kvar såklart, Yxel och Randy hade följt med mig upp, överförtjusta över denna tidiga morgonaktivitet. Randy försökte ideligen stryka sig på olika sätt mot Yxel, som var lite grumpy på det området och inte alls ville ställa upp som strykemotsak utan vek undan hela tiden. Men så till slut kom Randy på det ultimata strykarsättet - han TUNNLADE helt enkelt Yxel, dvs gick under magen på honom och fick därmed en massa strykyta mot stackars Yxel som blev helt paff, något sådant har han nog aldrig varit med om förut! =)

 Vill vill vill!

Magövninen fortsätter

Just det, vi måste ju visa hur det har gått i förtroendeövningen magkli, som vi inledde för ett tag sedan. Randy har gjort stora framsteg där med, och även om han ännu inte riktig har förstått hur mysigt det blir om han bara slappnar av och vänder upp magen så blir det inga bitochspark-utfall längre. Däremot jagar han handen med kinden och undrar varför den är där nere och grejar när den kan vara uppe och klia hakan istället. =)