Idag var det alltså dags för lilla bängelbäbben att får komma hit igen! En av mattekompisarna blev ju så sugen sist vi var på Kattstallet, så hon bestämde sig för att OCKSÅ bli jourhem och bokade raskt in samma hämtningstid som vi, så tillsammans bar det med förväntansfulla steg av till Kattstallet. Randy låg i sin bur och tittade skeptiskt men inte aggressivt på mig när jag kom. Jag fick in Randy i buren själv (!) med lite goda tips och råd från personalen, och mattekompis verkade också ha klarat av eldprovet väl för vi möttes igen ute i korridoren med varsin bur övertäckt med en filt. Brandy heter katten som ska bo hos mattekompis, och vi hoppas att få höra lite även här på bloggen om hur det går där!

Nåväl, väl inne i buren var Randy tyst som en mus, och i bilen hem slogs jag av den absurda tanken att vi skulle komma hem och öppna buren och så var det en annan katt än Randy därinne. Vi hade ju ställt ifrån oss burarna med filtarna över i korridoren medan vi skrev på papper, och det var ju även andra där som hämtade katter samtidigt. Snopet det skulle varit i så fall, hehe. =)

Men det var rätt katt i buren när vi kom hem. Yxel slängde en snabb blick på oss när vi kom innanför dörren, och sprang sen i ilfart och gömde sig. Så mycket för "the good old days". =)  Misha däremot tog det lite lugnare och var till och med framme och nosade på buren, som vi hade ställt ner på golvet i köket.

"Ahh, just det, det var här dom blixtrade en i ögonen hela tiden..."

Randy visade inga tecken på att kliva ut ur buren och känna sig som hemma, så vi lyfte in honom i gamla "kattungerummet" där han fick känna sig lite mer ifred. Och då tog det inte många minuter förrän han vågade sig fram.

Déjà vu?

Efter inte allt för lång tid hittade han så ut till vardagsrummet där han kröp in under TV-bordet. Yxel kom försiktigt fram och nosade lite på duken som hängde ner, men han var väldigt feg faktiskt. Sen åt vi middag och när vi kom tillbaka efter middagen såg scenen ut såhär:

Alla katterna, inget krig.

Över huvud taget så har det gått oerhört smärtfritt att släppa ihop alla katterna, Misha säger att hon är vid gott mod och Yxel mesar lite men svansen är rakt upp, så det känns verkligen otroligt skönt. Tyvärr ville Randy efter ett tag gå tillbaka till gömstället under TV-bordet, men det var redan upptaget av Misha som hade bänkat sig där för att ha lite bättre utsikt över sceneriet. Så då blev det förstås dålig stämning, Misha fräste som en tok och Randy ville helst av allt springa och gömma sig men det där VAR ju hans tilltänkta gömställe så han verkade inte alls få ihop en plan B i huvudet. Till slut fann han för gott att återvända till klöspelaren och där har han legat sen dess. Puh, vilken dag för en liten katt!

Händer väldans massa nu.

När nu dagen R närmar sig med stormsteg passar vi på att hinna med ännu en tillbakablick på Randys tid hos oss. Den här gången är temat "Randy och Yxel". För fastän det var en hel del bråk dem emellan i början kan man inte undgå att se att de ändå trivdes toppen i varandras sällskap till slut. Och Yxel har stundtals varit jättedeppig efter det att Randy for, han springer fortfarande omkring ibland och ylar olyckligt. Får se om han blir jätteglad på en gång han får träffa Randy igen, eller om de måste fajtas lite först...

Massor av mys och bus hann de med tillsammans, de där två.

Jag har pratat med Kattstallet och både vi och de har noterat hur Randy har slutit sig och tappat det sociala alldeles. Tyvärr passar inte miljön där alla katter, och därför beslutade vi att Randy får komma tillbaka till oss. Så nästa fredag åker vi och hämtar honom, och sen börjar arbetet med att få honom att öppna sig igen. Förhoppningsvis går det fort. Men då öppnar bloggen igen alltså på heltid, häng gärna med på Randysväng 2!

Får komma tillbaka till Yxel. :D

Tillbakablickarna fortsätter: Här har Randy till sin stora lycka precis fått komma ut i lägenheten! Allt är spännande och nytt, och allt måste undersökas minutiöst!  =)

Nyfiken nyfiken.

Som ni kanske minns så var Randy alldeles tokig i att bli klappad med en sån här elementpensel, så Johan köpte en igår och idag tog vi med oss den till Kattstallet för att se om Randy skulle uppskatta gåvan. Det gjorde han:

Måla katt!

Tyvärr känns det som om han blir mer och mer avog mot händer och klappar, idag fick vi inte klappa alls. Kanske är det för att vi bara har varit där en stund varje vecka, kanske tycker han inte längre att vi står honom nära, kanske har jag för bråttom när jag är där eller för höga förväntningar. Men det är hjärtskärande när det känns som om varje gång vi är där så har han tappat lite till av sina sociala framsteg från när han bodde här. Men kvinnan som jobbar på med Ösmokatterna gör verkligen en dunderinsats, hon sliter och kämpar och ger honom massor av uppmärksamhet. Jag är så glad att hon finns där för Randy. Och jag är rätt säker på att i en hemmiljö skulle han snart återgå till att vara den mysiga kelsjuka kille som fortfarande bor långt därinne nånstans.

Tycker inte att vi är lika mycket bundisar längre...

Det har inte blivit något besök till Kattstallet idag, men jag tänkte att jag med jämna mellanrum ska visa utvalda bilder från Randys tid hos oss som inte tidigare publicerades här på bloggen. Först ut är några foton från när han var precis ny här och fortfarande bodde inne i ett eget rum. När bilderna togs hade vi just insett Randys förkärlek för tofspinnar.

Lite läskigt fortfarande med allt nytt.

På bilderna är han bara tio månader, men det var väldigt svårt att tro för han var jättestor redan då. =)

Titta sötnosen är i tidningen!

Denna snubblade jag bara över när jag letade efter en annan sak på nätet! Visserligen är den inte helt ny, utan från tiden innan han var hos oss, men ändå! Gullepojken!

Det verkar som om det är måndagar som har blivit besöksdagar för mig och Randy. =) Idag när jag kom fick jag inget fräs alls utan det gick kanonbra att börja klappa direkt med tofspinne. Med händer var det emellertid svårare - Randy var väldigt viftig och han har som sagt var enormt långa och sylvassa klor, och i kombination med hans minst sagt kraftfulla handslag innebar det en hel del revor på händerna.

Här hemma hos oss gick det jättebra att klappa Randy, men nu har han alltså blivit lite mer restriktiv på det området. Så nu vänder jag mig främst till spekulanter på Randy:

Sträck inte fram handen i en "nosa här"-gest. Det kommer att göra ont. Ta istället tofspinnen och klappa honom kring huvudet, det gillar han. Till skillnad från många andra katter är han inte alls lika rädd om sin bakdel, så där brukar det gå bra att klappa medan huvudet är "upptaget" med tofspinne. Fortsätt sen att jobba med "bakdelshanden" uppåt närmare och närmare huvudet, var uppmärksam på om han börjar intressera sig för bakdelshanden, ta i så fall bort den och börja om. Till slut går det att ersätta tofspinne med bakdelshanden som nu har blivit framdelshand.

Randy gillar klappar och kli jättemycket, men det är som om han hela tiden måste försäkra sig om att man inte har onda avsikter eller något. Detta vet jag av erfarenhet kommer att släppa när han känner sig tryggare.

Jättfin är han i alla fall! =)

Tittar på en galen fluga utanför fönstret.