Idag satt jag två timmar inne hos Randy medan han skeptiskt låg under fåtöljen och vägrade vara med. Så till slut fick jag nog och hämtade Yxel. Jag satte mig i soffan igen med Yxel i knät, och omedelbart hände följande:

Upp i knät bara =)

Det är så fantastiskt med katter, de kan vara jätterädda för något, men så fort de får syn på något de vill ha är rädslan temporärt som bortblåst. Så tydligen även i detta fall.

Men Yxel ville inte stanna så länge (mest eftersom Randy är så otroligt påträngande =) ), så jag släppte ut honom igen och återvände till soffan. Randy var fortfarande på glatt spinnhumör, så jag fick en idé och gömde mina händer i tröjärmarna så de inte syntes. Och ser ni, då var jag inte alls lika farlig längre! Han la sig till och med halvt i mitt knä och jag klappade med tofspinne och alla var glada!

Riktig knäkatt minsann!

Efter en stund tröttnade även Randy och försvann ner, och jag tog upp datorn och började ladda över bilderna till detta blogginlägg. Efter ett tag reagerade jag på att det var ovanligt tyst. Randy piper och knorrar mest hela tiden, och någonstas gjorde mitt undermedvetna mig påmind om att ljudet hade tystnat. "Vart tog du vägen" jollrade jag och lutade mig framåt, precis så långt att jag kunde se den öppna gallerdörren... Ut i köket, och där på golvet stod han och ville INTE att jag skulle komma och förstöra det roliga. Men det var såklart just det jag gjorde, vilket visade sig vara ganska lätt. Lite vift med kroppen räckte för att han skulle vända om och springa tillbaka till sitt rum. Puh, men det bådar ju gott inför framtiden att han iaf går att flytta på. =)