Idag satt jag två timmar inne hos Randy medan han skeptiskt låg under fåtöljen och vägrade vara med. Så till slut fick jag nog och hämtade Yxel. Jag satte mig i soffan igen med Yxel i knät, och omedelbart hände följande:

Upp i knät bara =)

Det är så fantastiskt med katter, de kan vara jätterädda för något, men så fort de får syn på något de vill ha är rädslan temporärt som bortblåst. Så tydligen även i detta fall.

Men Yxel ville inte stanna så länge (mest eftersom Randy är så otroligt påträngande =) ), så jag släppte ut honom igen och återvände till soffan. Randy var fortfarande på glatt spinnhumör, så jag fick en idé och gömde mina händer i tröjärmarna så de inte syntes. Och ser ni, då var jag inte alls lika farlig längre! Han la sig till och med halvt i mitt knä och jag klappade med tofspinne och alla var glada!

Riktig knäkatt minsann!

Efter en stund tröttnade även Randy och försvann ner, och jag tog upp datorn och började ladda över bilderna till detta blogginlägg. Efter ett tag reagerade jag på att det var ovanligt tyst. Randy piper och knorrar mest hela tiden, och någonstas gjorde mitt undermedvetna mig påmind om att ljudet hade tystnat. "Vart tog du vägen" jollrade jag och lutade mig framåt, precis så långt att jag kunde se den öppna gallerdörren... Ut i köket, och där på golvet stod han och ville INTE att jag skulle komma och förstöra det roliga. Men det var såklart just det jag gjorde, vilket visade sig vara ganska lätt. Lite vift med kroppen räckte för att han skulle vända om och springa tillbaka till sitt rum. Puh, men det bådar ju gott inför framtiden att han iaf går att flytta på. =)

 

JohannaE

2 april 2009 12:47

Vad är det som gör att katterna är så rädda för just händer i början, och vad är det som gör att de älskar just Yxel så mycket?

 

Johanna

2 april 2009 21:22

Jadu, det där med händer kan nog dels vara att de är långa oberäkneliga tentakler som blir svåra att hålla koll på samtidigt som man ska hålla koll på människans ansikte, dels så kan den rädda katten förknippa händer med infångande, infösande i bur, ihållande vid veterinärbesök etc om den bara har haft handkontakt vid de tillfällena i början.

Vad gäller Yxel så vet jag inte riktigt, men han har ju samma effekt på människor. =) Kanske är det mer så att de katter som vuxit upp med andra katter som sällskap tenderar att fortsätta ty sig till andra katter istället för människor, i alla fall tills rädslan har släppt. Och Yxel är snäll och sänder inte ut några "du-är-på-mitt-territorium-så-passa-dig"-signaler eftersom han också är van att bo bland massa andra katter, så då blir han kanske extra intressant.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej på er! I mellandagarna var jag och Johan och hälsade på Randy och hans familj! När vi kom så låg han under granen, men han sprang inte och gömde sig utan nosade skeptiskt men artigt på oss. Sen bestämde han sig för att avvika för att betrakt...

Hej! Vi bryter bloggtystnaden för en uppdatering på Randyfronten i form av ett alldeles underbart litet brev som kom till oss igår: Hej exmatte/husse, Här trivs jag alldeles utmärkt! Har gått ner lite i vikt av all viktväktarmat ...

Det har nu gått två dygn i nya hemmet, och Randy gör framsteg i rekordfart! Inte nog med att han vågade vara framme igår under stora delar av kvällen, han har även SOVIT i nya husses och mattes säng inatt! Med bara lite lite tågnag! ;) Och idag när f...

  Vi kom hem från jobbet med varsin kattkorg. Yxel tog en blick på dem och pep och gömde sig under överkastet i sovrummet. Randy placerade sig i skoskåpet. Det var mycket tydliga signaler på att detta kommer inte att gå som en dans inte. Men förvån...

  Imorgon åker lillbäbben. Det kommer att bli snyftigt, men också underbart! För jag vet att det hemmet han kommer till är det bästa tänkbara. Och självklart kommer vi att hälsa på Randan, hehe oss blir de inte av med så lätt. ;)   Klorna är fo...