Inatt (eller tidigt imorse egentligen) vaknade vi av skrik. Hjärtskärande små skrik. Jag rusade upp och ut i vardagsrummet som gränsar till kattungerummet. Där, på varsin sida av gallret, satt Zeb och Yxel. Zeb skrek för allt han var värd, och Yxel tittade olyckligt på mig. Det blev tyst när jag kom fram, och jag kunde konstatera att ingen var döende eller liknande. Sömndrucken rantade jag tillbaka till sängen men ett par minuter efter det tog det hus i helsike. En hel kattungekör tjöt i himmelens sky och både jag och Johan flög upp och ut igen. Där, högst upp på gallret, där det inte möter dörrfodret, men nästan, satt Zeb och vinglade. Han hade klättrat hela vägen upp och vi kom verkligen i sista sekund. Han ville tydligen jättegärna ut till Yxel, men vi lyckades övertala honom att klättra tillbaka igen. Så från och med nu får dörren mellan rummen vara stängd när vi inte är hemma. =)

Zeb på väg ut till Yxel

Zeb, den mest svårflörtade och räddaste av de tre är alltså störtförälskad i vår stora grå hankatt Yxel. Idag när Johan kom hem från jobbet gick han raka vägen in i rummet, och Yxel hängde på. Det tog inte många minuter förrän Zeb vågade sig fram och ville hälsa. När jag sen kom hem upprepades proceduren så jag fick se det med egna ögon. Lilla skrämda Zeb klev morskt fram så fort han förstod att Yxel var i rummet. Han sa "Koirr koirr" och ville stryka sig mot Yxel, men Yxel är fortfarande lite försiktig och osäker på vad det är för små. Så han hoppade upp i soffan, och Zeb efter. "Koirr koirr!" Haha han hänger Yxel i hasorna som en sann beundrare. =)

Lill-Stina och Zeb myser i fåtöljen

Det finns mycket att titta på utanför fönstret