Jag kom hem från jobbet och katterna kom mig springande till mötes, precis som vanligt. Eller nästan som vanligt, för jag såg bara Yxel och Misha. Men jag tänkte inte mer på det utan satte mig ner på golvet för vår dagliga efter-jobbet-ritual, då katterna berättar vad de har ägnat dagen åt och jag lyssnar och kliar hakor.

Efter ett tag började jag se mig omkring, var är Lill-Stian egentligen?  Alla tre brukar vara jättesugna på en stunds golvgos direkt när man kommer hem. Jag tittade under matbordet, runt köksön och så långt bort mot vardagsrummet jag kunde se med katter i knät, men ingenstans såg jag den lille. "Vad har ni gjort med honom?" frågade jag oroligt, men de bara spann och dreglade och var inte alls särskilt meddelsamma av sig. In i sovrummet, ingen Stian. Badrummet tomt. Kattungerummet stängd dörr. Fast det var den väl inte i morse? Stängd alltså. Hm.

Mycket riktigt, när jag gläntade på dörren såg jag ett yrvaket ansikte kisa mot mig. Lilla kisse, har du varit instängd! Hur länge då? Jag letade igenom hela rummet men mina farhågor att kisse skulle blivit nödig under sin tid i fångenskap visade sig tack och lov vara felaktiga. Hur hade då detta gått till? Dörren går inåt rummet, så jag kommer inte på någon annan förklaring än att han har gått in där, börjat leka med något och råkat slå till dörren så den gick igen. Jätteglad var han över att få komma ut, kelen och spinnig och allmänt översocial. =)

Blä för att vara instängd!