Igår kväll så satt Randy vid den stängda balkongdörren och tittade på mörkret och ovädret därute. Jag hade satt mig på golvet en bit därifrån, och helt plötsligt vände han sig om och tittade på mig. Jag sträckte prövande ut handen. Då rynkade han ihop hela ansiktet och nästan slängde sig på min hand med kinden först! Spinnandet visste knappt några gränser och han la sig intill mig och ville aldrig att jag skulle sluta klappa och klia. Jag ska erkänna att tårarna inte var långt borta då...  :´) Även Johan (med sinnesnärvaro nog att hämta kameran) fick också vara med i klappfesten.

Jourmatte är fånig och känslosam, men det gör inget.

Men både innan och efter denna underbara lilla stund har han varit rädd och gömt sig på olika ställen, på balkongen i rusket och natten, på kattoaletten i en av lådorna och i Johans garderob är tre av ställena vi har hittat.

Bäst att ta det säkra före det osäkra och gömma sig.

Inatt var det dessutom inte en lugn stund eftersom Misha vaktade sängen som en hök, hon borde vara helt hes idag kan man tycka. =) Men det är nog bra att hon får känna att hon har "sagt sitt", så att hon inte blir helt undanskuffad sen när Randy blir modigare igen.

Så - sammanfattningsvis kan vi konstatera att Randy visst kommer ihåg oss, katterna och lägenheten, även om han fortfarande är avvaktande och rädd långa stunder. Och nu på kvällen så pep han till och kom fram igen, och den här gången hade jag kameran redo och inställd på filmning minsann! Lilla söta fina underbara Randy har inte alls glömt hur man kelade!