Som ni kanske minns så var Randy alldeles tokig i att bli klappad med en sån här elementpensel, så Johan köpte en igår och idag tog vi med oss den till Kattstallet för att se om Randy skulle uppskatta gåvan. Det gjorde han:

Måla katt!

Tyvärr känns det som om han blir mer och mer avog mot händer och klappar, idag fick vi inte klappa alls. Kanske är det för att vi bara har varit där en stund varje vecka, kanske tycker han inte längre att vi står honom nära, kanske har jag för bråttom när jag är där eller för höga förväntningar. Men det är hjärtskärande när det känns som om varje gång vi är där så har han tappat lite till av sina sociala framsteg från när han bodde här. Men kvinnan som jobbar på med Ösmokatterna gör verkligen en dunderinsats, hon sliter och kämpar och ger honom massor av uppmärksamhet. Jag är så glad att hon finns där för Randy. Och jag är rätt säker på att i en hemmiljö skulle han snart återgå till att vara den mysiga kelsjuka kille som fortfarande bor långt därinne nånstans.

Tycker inte att vi är lika mycket bundisar längre...